Hur det hela började
Enligt 1842 års Folkskolestadga fastslås bland annat:
”I varje stadsförsamling och varje socken på landet bör finnas en helst fast skola med vederbörligen vid ett seminarium godkänd lärare.”
”Såväl i huvudstaden som i varje stiftsstad bör av domkapitlet beredas tillfälle för dem, som vilja ägna sig åt folkskollärarkallet, att i ett seminarium erhålla undervisning e.d. i de till detta kall hörande ämnena.”
1842 beslutade den svenska riksdagen att introducera folkskolan, dit alla barn inte bara skulle ha tillträde utan också alla barn skulle delta. Däremot fanns inget regelverk som talade om hur lång skoldagen skulle vara. Senast det år barnet fyllde nio år skulle de börja i skolan. Denna folkskola var fyraårig, för att 1882 bli sexårig. Även om fokus var på bibellära och kristendomskunskap, så innebar denna folkskola en dramatisk förändring av hela samhället; utbildning var inte längre förbehållet de högre samhällsklassernas pojkar, utan nu kunde alla barn erövra grundläggande kunskaper inom en rad områden som samhället såg väsentliga. För, och detta är ett centralt för den allmänna skolan, typen av kunskaper och sättet dessa kunskaper skall läras ut blir med den allmänna skolan en fråga för statsmakten. Detta ligger i sakens natur; en allmän skola är ju uppenbart statens ansvar och kommer oundvikligen att spegla inte bara de ambitioner som statsmaktens företrädare bär utan också deras syn på kunskap, lärande och i slutändan deras människosyn.
De ämnen som fanns med redan i den första folkskolan var: läsa, räkna, skriva, teckning, geografi, historia, gymnastik - och kristendom. På vissa skolor fanns undervisning i hygien, vilket kunde få en praktisk sida i skolans badkar …
En tillbakablick på den moderna skolans utveckling är därför samtidigt en ingång till att förstå hur samhället förändrats, hur industrin utvecklats, hur synen på kunskap, på barns rättigheter, på lärarprofessionen är sammanflätad med samtida värderingar. Ibland sammanfaller dessa med vad samhället ”behöver” och med vad forskningsfronten säger. Men allt som oftast har skolan varit, och är så inte minst idag, ett tacksamt fält för politiskt käbbel, ytligt tyckande och ogrundad kritik.
När så skolan läsåret 1949/1950 blev den nioåriga enhetsskola vi i allt väsentligt fortsatt har, var detta en skola som tog form i efterkrigstidens behov av att upprätthålla Sveriges position som en industrination, där bruket, gruvan, kolet, stålet, var centrala målbilder. Skolan delades då in i stadier (lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet) men fortsatt gjordes skillnad på flickor och pojkar. Det var först i början av 1960-talet och nedläggningen av flickskolorna 1962, som flickor och pojkar fick samma utbildning i och med samundervisningen. Vilket betyder att det var först 1973 som de sista flickorna lämnade flickskolan, drygt 130 år efter folkskolan och drygt 50 år efter kvinnlig rösträtt för första gången praktiserades i Sverige (1921 års val till andra kammaren).
[nästa avsnitt; Skolan och lärande]
De ämnen som fanns med redan i den första folkskolan var: läsa, räkna, skriva, teckning, geografi, historia, gymnastik - och kristendom. På vissa skolor fanns undervisning i hygien, vilket kunde få en praktisk sida i skolans badkar …
En tillbakablick på den moderna skolans utveckling är därför samtidigt en ingång till att förstå hur samhället förändrats, hur industrin utvecklats, hur synen på kunskap, på barns rättigheter, på lärarprofessionen är sammanflätad med samtida värderingar. Ibland sammanfaller dessa med vad samhället ”behöver” och med vad forskningsfronten säger. Men allt som oftast har skolan varit, och är så inte minst idag, ett tacksamt fält för politiskt käbbel, ytligt tyckande och ogrundad kritik.
När så skolan läsåret 1949/1950 blev den nioåriga enhetsskola vi i allt väsentligt fortsatt har, var detta en skola som tog form i efterkrigstidens behov av att upprätthålla Sveriges position som en industrination, där bruket, gruvan, kolet, stålet, var centrala målbilder. Skolan delades då in i stadier (lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet) men fortsatt gjordes skillnad på flickor och pojkar. Det var först i början av 1960-talet och nedläggningen av flickskolorna 1962, som flickor och pojkar fick samma utbildning i och med samundervisningen. Vilket betyder att det var först 1973 som de sista flickorna lämnade flickskolan, drygt 130 år efter folkskolan och drygt 50 år efter kvinnlig rösträtt för första gången praktiserades i Sverige (1921 års val till andra kammaren).
[nästa avsnitt; Skolan och lärande]