Skolan och lärande
Det som utmärker utbildning är att där finns en kontroll över innehåll, att innehållet är styrt av en ideologi, och inte minst att innehållet examineras. Skolan, i denna mening, är ofta ytterligt abstrakt, där en uppsättning kunskaper (”fakta”) skall läras ut (förmedlas). Läraren är här många gånger reducerad till en återberättare av läroböckers förenklande innehåll. Sedan är det upp till eleven, vid ett givet tillfälle, att bevisa vad hen kan (vilket snarast betyder: kommer ihåg). Och så sätts betyg. Skolan som vi väl alla känner igen den.
Samtidigt finns en annan skola som vi också minns, skolan där vi skrattade (oftast rasterna?), skolan som en plats för det oväntade (vikarie?, oplanerad håltimme?, eller varför inte där nyfikenheten väcktes) och inte minst de där tillfällenas guldkorn där vi slukades av stunden och njöt av att vara i det där berömda flytet. Där vi var fulla av lust och där vi blev bekräftade i våra egna intressen. Skolan som blev något annat, eller något mer, än skola. Skolan som så att säga sprängde sina egna ramar.
Det går att förstå fenomenet lärande på en rad olika sätt. Det går att förklara med teorier om människans utveckling via en rad särskiljande stadier. Det går att förklara lärande med teorier som betingning där då lärandet blir en effekt av påverkan. Det går att förklara lärande på neurologisk nivå, med hänvisning till hjärnans kemiska processer. Jag kommer att återkomma till dessa resonemang då de utgör en väsentligt grund för att förstå den enkla, men samtidigt mycket komplexa, sanningen att det inte finns någon teori eller definition som på ett absolut och tydligt sätt berättar vad lärande är. Men för nu, som inledning till denna text, skall lärande förstås som ett nyfikenhetens äventyr. Att utan nyfikenheten blir lärandet snabbt utan relevans och riskerar att eka tomt i förhållande till individens behov.
Dessutom, och detta är en av de kanske mest fascinerande sakerna med just lärandet, det är oförutsägbart. Vi vet helt enkelt inte vad som kommer att bli resultatet av olika erfarenheter eller insatser (oavsett hur vällovliga dessa än må vara). Individen är ett unikt subjekt, en unik tänkande varelse med personliga erfarenheter och personliga motiv, som ständigt är i dialog med omvärlden. Och ur detta eviga möte med omvärlden växer kunskaper och kompetenser fram, utvecklas och förändras. Människan är ständigt i rörelse och vi som unika individer är inbegripna i det som ofta benämns det livslånga lärandet; oavbrutet, från första till sista stund, lär vi oss. Lärandet är ett äventyr, utan manus, där nyfikenheten är en ovärderlig drivkraft.
Och varje tid har sitt ramverk.
[nästa avsnitt; Skolans ramverk och teorier om lärande]
Det som utmärker utbildning är att där finns en kontroll över innehåll, att innehållet är styrt av en ideologi, och inte minst att innehållet examineras. Skolan, i denna mening, är ofta ytterligt abstrakt, där en uppsättning kunskaper (”fakta”) skall läras ut (förmedlas). Läraren är här många gånger reducerad till en återberättare av läroböckers förenklande innehåll. Sedan är det upp till eleven, vid ett givet tillfälle, att bevisa vad hen kan (vilket snarast betyder: kommer ihåg). Och så sätts betyg. Skolan som vi väl alla känner igen den.
Samtidigt finns en annan skola som vi också minns, skolan där vi skrattade (oftast rasterna?), skolan som en plats för det oväntade (vikarie?, oplanerad håltimme?, eller varför inte där nyfikenheten väcktes) och inte minst de där tillfällenas guldkorn där vi slukades av stunden och njöt av att vara i det där berömda flytet. Där vi var fulla av lust och där vi blev bekräftade i våra egna intressen. Skolan som blev något annat, eller något mer, än skola. Skolan som så att säga sprängde sina egna ramar.
Det går att förstå fenomenet lärande på en rad olika sätt. Det går att förklara med teorier om människans utveckling via en rad särskiljande stadier. Det går att förklara lärande med teorier som betingning där då lärandet blir en effekt av påverkan. Det går att förklara lärande på neurologisk nivå, med hänvisning till hjärnans kemiska processer. Jag kommer att återkomma till dessa resonemang då de utgör en väsentligt grund för att förstå den enkla, men samtidigt mycket komplexa, sanningen att det inte finns någon teori eller definition som på ett absolut och tydligt sätt berättar vad lärande är. Men för nu, som inledning till denna text, skall lärande förstås som ett nyfikenhetens äventyr. Att utan nyfikenheten blir lärandet snabbt utan relevans och riskerar att eka tomt i förhållande till individens behov.
Dessutom, och detta är en av de kanske mest fascinerande sakerna med just lärandet, det är oförutsägbart. Vi vet helt enkelt inte vad som kommer att bli resultatet av olika erfarenheter eller insatser (oavsett hur vällovliga dessa än må vara). Individen är ett unikt subjekt, en unik tänkande varelse med personliga erfarenheter och personliga motiv, som ständigt är i dialog med omvärlden. Och ur detta eviga möte med omvärlden växer kunskaper och kompetenser fram, utvecklas och förändras. Människan är ständigt i rörelse och vi som unika individer är inbegripna i det som ofta benämns det livslånga lärandet; oavbrutet, från första till sista stund, lär vi oss. Lärandet är ett äventyr, utan manus, där nyfikenheten är en ovärderlig drivkraft.
Och varje tid har sitt ramverk.
[nästa avsnitt; Skolans ramverk och teorier om lärande]
