Läxor
Läxor finns inte.
Den som letar efter begreppet ”läxa” i skolans styrdokument - läroplanen eller skollagen - letar förgäves. Läxor i betydelsen arbetsform eller centralt innehåll i skolan finns med andra ord inte vare sig nämnt, beskrivet eller definierat någonstans. Detta gör onekligen fenomenet läxor problematiskt, då det å ena sidan inte finns någon grund för att de skall förekomma och å andra sidan sträcker sig inte skolans myndighetsutövande (jfr skolplikten) utanför skoldagen. Skolan har alltså ingen rättighet att definiera vad barnet skall göra på sin fritid. Däremot har skolan som vi sett en skyldighet att hålla sig uppdaterad om barnets personliga situation.
Läxor har inte heller någon effekt i relation till barnets lärande. Även om forskningen inte är helt entydig, forskningen är ju sällan det!, så är det ändå möjligt att se två trender i forskningen angående läxor. Den ena trenden säger att läxor inte har någon betydelse och framför allt inte ett längre perspektiv. Eller med andra ord, de barn som inte har läxor kan eventuellt prestera något lägre än barn som haft läxor - men dessa skillnader försvinner snart och efter ett eller ett par år syns inte längre några skillnader. Den andra trenden säger att läxor gynnar de elever som redan är högpresterande och/eller har föräldrar som kan stötta dem i deras skolarbete generellt och läxläsning specifikt. För de barn som inte har de möjligheterna i hemmet, där föräldrarna inte kan eller har tid att hjälpa till, förstärker läxor snarare dessa skillnader ytterligare och barnet får allt svårare att hänga med i skolan. Läxor får alltså i detta perspektiv snarast motsatt effekt!
Skolan har alltså ett såväl kompensatoriskt som demokratiserande uppdrag. Skolan skall vidare vara likvärdig. Dessa principer hamnar snart i konflikt med fenomenet läxor, där skolan alltså förlorar möjligheten till kontroll över hur dessa genomförs, vilket stöd eleven får i hemmet, och så vidare. Särskilt allvarligt blir denna problematik när forskningen visar att läxor har en tendens att öka skillnaden mellan elever (där de som redan har goda förutsättningar gynnas, och de med större utmaningar riskerar att missgynnas ytterligare).
Samtidigt måste vi vara uppmärksamma på att läxor kan vara av olika slag. Jag tänker mig tre typer av läxor. ”Pluggläxor”, som att plugga glosor, öva länder och huvudstäder, eller andra former av mer mekaniskt inlärande, kan naturligtvis ha sin funktion. Här får ofta alla elever samma läxa, vilket inte sällan avslutas med ett prov eller förhör för att se i vilken omfattningen eleverna ”lärt sig”. Det går kanske att se ett värde i den här typen av läxor, framför allt om vi bortser från frågan om nyttan med den här typen av kunskaper! ”Öva-mer-läxor”, eller mer individuellt utformade läxor, är den typ av läxor där barnet behöver öva mer på någon specifik del (matematik, grammatik, stavning, etc.). Detta kan också vara läxor där ett barn anses behöva ”komma ikapp”. Återigen är nyttan av den här typen av läxor tveksam, dels för att effekterna av dem är mycket ringa (om de ens finns), dels för att skolarbetet bör skötas i skolan. Men framför allt är det tveksamt med läxor av denna typ då föräldrar sällan är insatta i teorier om lärande och inte heller i Läroplanens mål och riktlinjer. För att på bästa sätt främja ett lärande, krävs naturligtvis goda kunskaper i teorier om lärande och inte minst en erfarenhet av att praktisera dessa teorier.
Den tredje formen av läxor kallar jag ”Ta-reda-på-läxa” och är av en något annan karaktär. Det här är en typ av läxor som svårligen kan genomföras i skolan och som har en tydlig individuell karaktär. Det kan vara att intervjua en äldre släkting om hur det var i deras barndom, det kan vara att ta med sin favoritleksak till skolan och berätta om varför den är viktig, och liknande. Dessa läxor ges då till alla elever. En variant av denna form av läxor är den kompensatoriska formen av uppgift som t.ex. barn som skall ut och resa kan få, där de ombeds att ta reda på något om den kultur de kommer till och sedan gärna får presentera detta för sina klasskamrater. I båda dessa fall blir läxan inte bara en fördjupning av individens förståelse för sin egen situation, utan också att denna egna situation får betydelse för deras skolarbete och bedömningen där. Här är det vidare läraren som följer upp barnens arbete utifrån sin professionella förståelse och kunskap.
Men det är viktigt att ha i minnet att även ”Ta-reda-på-läxor” innebär att skolan så att säga inkräktar på barnens fritid. Och i det perspektivet bör naturligtvis skolarbete som genomförs på fritiden premieras: om det inte gör det, kan det svårligen ligga inom ramen för skolpliktens krav och med det bör det snarare vara frivilligt.
För att sammanfatta: Läxor finns inte i Läroplanen och är inte en del av skolans uppdrag. Skolan och de enskilda lärarna har naturligtvis rättigheten att arbeta med olika arbetsformer, även om just läxor är problematiskt då de inkräktar på barnets fritid och att det inte heller finns några entydiga forskningsresultat som stödjer bruket av läxor. Med praktiserandet av läxor riskerar skolan att premiera de elever som redan är ”duktig” eller gynnade och därför motarbetar läxor det uttryckliga målet att skolan skall vara likvärdig. I grund och botten handlar detta om att det är lärarna som är bäst lämpande att främja barnets lärande och utveckling (för att nå Läroplanens mål, skall tilläggas). Men samtidigt som det inte finns grund i Läroplanen eller skollagen för att ge eleverna läxor, finns ett uttryckligt krav på läraren att ta hänsyn till vad elevernas gör och presterar på sin fritid (i relation till ”de nationella kunskapskraven” som det står i Läroplanen) när läraren skall betygsätta barnet. Eller, med andra ord, se till att hålla läraren eller lärarna uppdaterade om ditt barns aktiviteter och prestationer: detta kan mycket väl vara till hjälp vid betygsättningen. Kanske att det även stärker betyget!
[nästa avsnitt: Vem granskar?]
Läxor finns inte.
Den som letar efter begreppet ”läxa” i skolans styrdokument - läroplanen eller skollagen - letar förgäves. Läxor i betydelsen arbetsform eller centralt innehåll i skolan finns med andra ord inte vare sig nämnt, beskrivet eller definierat någonstans. Detta gör onekligen fenomenet läxor problematiskt, då det å ena sidan inte finns någon grund för att de skall förekomma och å andra sidan sträcker sig inte skolans myndighetsutövande (jfr skolplikten) utanför skoldagen. Skolan har alltså ingen rättighet att definiera vad barnet skall göra på sin fritid. Däremot har skolan som vi sett en skyldighet att hålla sig uppdaterad om barnets personliga situation.
Läxor har inte heller någon effekt i relation till barnets lärande. Även om forskningen inte är helt entydig, forskningen är ju sällan det!, så är det ändå möjligt att se två trender i forskningen angående läxor. Den ena trenden säger att läxor inte har någon betydelse och framför allt inte ett längre perspektiv. Eller med andra ord, de barn som inte har läxor kan eventuellt prestera något lägre än barn som haft läxor - men dessa skillnader försvinner snart och efter ett eller ett par år syns inte längre några skillnader. Den andra trenden säger att läxor gynnar de elever som redan är högpresterande och/eller har föräldrar som kan stötta dem i deras skolarbete generellt och läxläsning specifikt. För de barn som inte har de möjligheterna i hemmet, där föräldrarna inte kan eller har tid att hjälpa till, förstärker läxor snarare dessa skillnader ytterligare och barnet får allt svårare att hänga med i skolan. Läxor får alltså i detta perspektiv snarast motsatt effekt!
Skolan har alltså ett såväl kompensatoriskt som demokratiserande uppdrag. Skolan skall vidare vara likvärdig. Dessa principer hamnar snart i konflikt med fenomenet läxor, där skolan alltså förlorar möjligheten till kontroll över hur dessa genomförs, vilket stöd eleven får i hemmet, och så vidare. Särskilt allvarligt blir denna problematik när forskningen visar att läxor har en tendens att öka skillnaden mellan elever (där de som redan har goda förutsättningar gynnas, och de med större utmaningar riskerar att missgynnas ytterligare).
Samtidigt måste vi vara uppmärksamma på att läxor kan vara av olika slag. Jag tänker mig tre typer av läxor. ”Pluggläxor”, som att plugga glosor, öva länder och huvudstäder, eller andra former av mer mekaniskt inlärande, kan naturligtvis ha sin funktion. Här får ofta alla elever samma läxa, vilket inte sällan avslutas med ett prov eller förhör för att se i vilken omfattningen eleverna ”lärt sig”. Det går kanske att se ett värde i den här typen av läxor, framför allt om vi bortser från frågan om nyttan med den här typen av kunskaper! ”Öva-mer-läxor”, eller mer individuellt utformade läxor, är den typ av läxor där barnet behöver öva mer på någon specifik del (matematik, grammatik, stavning, etc.). Detta kan också vara läxor där ett barn anses behöva ”komma ikapp”. Återigen är nyttan av den här typen av läxor tveksam, dels för att effekterna av dem är mycket ringa (om de ens finns), dels för att skolarbetet bör skötas i skolan. Men framför allt är det tveksamt med läxor av denna typ då föräldrar sällan är insatta i teorier om lärande och inte heller i Läroplanens mål och riktlinjer. För att på bästa sätt främja ett lärande, krävs naturligtvis goda kunskaper i teorier om lärande och inte minst en erfarenhet av att praktisera dessa teorier.
Den tredje formen av läxor kallar jag ”Ta-reda-på-läxa” och är av en något annan karaktär. Det här är en typ av läxor som svårligen kan genomföras i skolan och som har en tydlig individuell karaktär. Det kan vara att intervjua en äldre släkting om hur det var i deras barndom, det kan vara att ta med sin favoritleksak till skolan och berätta om varför den är viktig, och liknande. Dessa läxor ges då till alla elever. En variant av denna form av läxor är den kompensatoriska formen av uppgift som t.ex. barn som skall ut och resa kan få, där de ombeds att ta reda på något om den kultur de kommer till och sedan gärna får presentera detta för sina klasskamrater. I båda dessa fall blir läxan inte bara en fördjupning av individens förståelse för sin egen situation, utan också att denna egna situation får betydelse för deras skolarbete och bedömningen där. Här är det vidare läraren som följer upp barnens arbete utifrån sin professionella förståelse och kunskap.
Men det är viktigt att ha i minnet att även ”Ta-reda-på-läxor” innebär att skolan så att säga inkräktar på barnens fritid. Och i det perspektivet bör naturligtvis skolarbete som genomförs på fritiden premieras: om det inte gör det, kan det svårligen ligga inom ramen för skolpliktens krav och med det bör det snarare vara frivilligt.
För att sammanfatta: Läxor finns inte i Läroplanen och är inte en del av skolans uppdrag. Skolan och de enskilda lärarna har naturligtvis rättigheten att arbeta med olika arbetsformer, även om just läxor är problematiskt då de inkräktar på barnets fritid och att det inte heller finns några entydiga forskningsresultat som stödjer bruket av läxor. Med praktiserandet av läxor riskerar skolan att premiera de elever som redan är ”duktig” eller gynnade och därför motarbetar läxor det uttryckliga målet att skolan skall vara likvärdig. I grund och botten handlar detta om att det är lärarna som är bäst lämpande att främja barnets lärande och utveckling (för att nå Läroplanens mål, skall tilläggas). Men samtidigt som det inte finns grund i Läroplanen eller skollagen för att ge eleverna läxor, finns ett uttryckligt krav på läraren att ta hänsyn till vad elevernas gör och presterar på sin fritid (i relation till ”de nationella kunskapskraven” som det står i Läroplanen) när läraren skall betygsätta barnet. Eller, med andra ord, se till att hålla läraren eller lärarna uppdaterade om ditt barns aktiviteter och prestationer: detta kan mycket väl vara till hjälp vid betygsättningen. Kanske att det även stärker betyget!
[nästa avsnitt: Vem granskar?]
